Vi behöver slå hål på den stereotypa ingenjören

Nicole Madjar heter jag, är 23 år och förra året tog jag min efterlängtade examen efter tre år på KTH där jag utbildade mig till medicinteknisk ingenjör. Att det blev just den inriktningen var ett enkelt val. Jag ville rädda liv, så jag valde mellan att bli läkare eller ingenjör. Lotten föll på det sistnämna då ingenjörer är absolut avgörande för att utveckla samt möjliggöra förbättringar inom den framtida vården. Jag valde ett framtidsyrke. Att jag skulle bli just ingenjör var dock ingen självklarhet. Ända sedan lågstadiet har jag fått höra från lärare att ”tjejer inte kan matematik”.

Jag växte upp i Vasastan i Stockholm tillsammans med min familj. Stora delar av dagarna ägnade jag åt att studera. Jag har alltid tagit skolan på stort allvar och gjort mitt bästa för att få bra betyg. Två favoritämnen var matematik och naturvetenskap, men tyvärr svalnade mitt intresse för dessa ämnen under åren. Redan i lågstadiet var det en lärare som sa att ”tjejer inte kan matematik” och att vi ska välja yrken som passar oss. Det kan låta som en bagatell, men från och med då började jag successivt intala mig själv att jag inte kan matematik. Mitt självförtroende vacklade under hela grundskolan, och det har hänt tusen gånger till att lärare indikerar att tjejer inte kan matematik.

På gymnasiet valde jag naturvetenskapliga linjen med inriktning natur. Men mitt bristande självförtroende gällande matematik fortsatte i gymnasiet, ibland hoppade jag över mattelektionerna för att det var så ångestladdat att inte kunna prestera. Jag hade slutat tycka om matte. För så är det ju, om någon säger att du är värdelös på fotboll, kommer du inte längre vilja vara med på träningarna. Det är samma sak här. Jag fick också höra att jag kan sjunga, fast jag är totalt tondöv. Allt detta baserat på att jag har placerats in i ett fack med förutfattade meningar om vad kvinnor är bra på och inte lika bra på.

Mina höga ambitioner fanns fortfarande kvar och siktet var fortsatt inställt på att bli läkare eller ingenjör. Med min familjs stöttning och vänner som pushade mig som så fattade jag beslutet att söka in till medicinsk teknik på KTH. Om man tar ett steg tillbaka och kollar på sjukhusen så är det tekniken som får människor att överleva. Där finns respiratorer, dialys, röntgenmaskiner, ultraljud - allt är maskiner. Även fast mänsklig involvering fortsatt är ett faktum så är det maskinen som gör mycket av jobbet. Om mitt mål är att rädda liv bör jag alltså bli ingenjör. Det kändes också som en coolare väg att gå.

Under studietiden på KTH så engagerade jag mig bland annat i ett jämställdhetsprojekt med syfte att göra skolgången för kvinnor roligare och lättsammare. På KTH är det tydligt hur överrepresenterade männen är i antalet studenter, medan kvinnorna är överrepresenterade i antal som hoppar av utbildningen. Det är såklart jättetråkigt. Jag tror det beror på klimatet, det är väldigt grabbigt och stereotypiskt. Jag vet att många tjejer till och med gör sig mer grabbiga än vad de är, bara för att passa in. Det säger en hel del tycker jag. Personligen var det viktigt för mig att bibehålla min personlighet och mitt feminina sätt. Väl ute i arbetslivet fick jag dock äta upp detta direkt då jag var på väg att få mitt första uppdrag ute hos kund och den äldre mannen i fråga som representerade företaget sa ”Du ser inte ut som en tjej som kan jobba i labb”.

Under min studietid var det fler incidenter som vittnade om diskriminering. Under ett grupparbete med målet att bygga en robot uttryckte manliga gruppmedlemmar till den kvinnliga medlemmen att ”Du tar det administrativa, va?” och ”Vi tänker fan inte göra en rosa robot”. Jag har också upplevt lärare som utsätter tjejer för tuffare frågor vid presentationer av grupparbeten, som att de måste verifiera att de också är insatta och har bidragit, och inte åkt med på en räkmacka.

Min uppfattning är att det finns mycket att göra för att underlätta skolgången för kvinnor och göra arbetsplatser mer jämställda. Ett första steg är att bli medveten om den diskriminering som tjejer kan utsättas för. Min önskan är att chefer och rekryterare har öppna sinnen och aktivt jobbar för att slå hål på den stereotypa ingenjören. Om min lärare inte hade haft fördomen om att tjejer inte kan matte så kanske fler hade tagit steget mot ingenjörsvärlden. Nu jobbar jag på Sigma som driver projekt och brinner för jämställdhetsfrågan, det gör mig glad. Sigma kan inte ändra min upplevelse i grundskolan men de kan ta ansvar för hur jag har det på arbetsplatsen och på hur man framställer och ser på kvinnliga ingenjörer. Med det i åtanke kan nog världen se lite annorlunda ut om några år.